tqvisten

Vad är bäst? Att vara social som en grå betongvägg eller som en glad och välbetald telefonförsäljare?

Du har precis haft sommarlov och ska börja högstadiet och börja i en helt ny klass. Första dagen du anländer till skolan, samlas nya klassen i sitt blivande klassrum. När du kommer in i klassrummet ser du att alla nya klasskamrater redan sitter bland bänkarna. Eftersom klassrummet är stort och fyllt av betydligt fler bänkar än vad som krävs. Rummet är indelat i fyra rader med bänkar. Just nu är alla de tre främre bänkraderna upptagna, förutom en på andra raden. Du ställs genast inför två val: Antingen väljer du att med detsamma försöka känna en gemenskap och sätter dig vid den icke upptagna bänken vid andra raden. Chansen finns då att redan nu börja lära känna sina nya kamrater. Eller väljer du att sätta dig på sista raden, helt ensammen. Risken finns då att du redan nu kan komma att klassas som klassens "utomstående", samt att ingen ser dig. Blir detta en vana är risken stor att bli utfryst och hamna utanför. Vad gör du? Varför?

Hur roligt är det att endast vara en åskådare? Det vill säga att du är den som bara tittar på. Tänk dig att du är väldigt intresserad av motorsport. Din högsta dröm är någon gång få delta i en motorsport. Vad skulle du känna då när du står och tittar på när blivande världsmästaren i Rally kör en deltävling? Skulle du glädjas åt stunden och tänka att du någon gång skulle vilja sen ännu en deltävling? Nej, du skulle över allt annat tänka på hur roligt det skulle vara att själv få prova att köra en deltävling. Varför bara se på när du själv kan vara med och glädjas? Varför är du så rädd för att erkänna för dig själv och för andra hur du tänker eller gör? (Okej...detta tiltade)


Ibland kan det vara bekvämt att hålla sig gömd och tyst, men världen skulle se konstig ut om ingen syntes eller sade något.